Triathlonpremiär, kallt & tungt, längtar redan till nästa!

Avslappnat, lugnt, nervös, blött, kallt, lycklig, avdomnad, stark, trött, genomblöt, glad, känslolös, betong, lättnad, lycka, glädje, EUFORI! Ja hur sammanfattar jag mina känslor efter min triathlonpremiär?

Vädret gjorde verkligen sitt för att försöka stoppa så många som möjligt, regn och blåst från start, 13grader både i vattnet och i luften. Tror aldrig jag kände mina fötter under hela loppet och var aldrig torr heller. Skorna kunde lika med ha hängt med på simningen för dem var ändå genomblöta redan när jag lämnade växlingsområdet på väg ut för cyklingen.  Kanske var ut det var sådant väder hela tiden för annars hade det kanske bara blivit jobbigare att köra på.

Man brukar säga att ett marathon inte börjar förrän sista milen och fråga är om det inte är samma sak på ett triathlon. Fram till löpningen kände man sig pigg och glad, inga problem men när det var dags för löpning var det som att springa med betongklumpar som ben. Men för varje steg man tog var det som om betongen smulades till sten och grus. Kilometertiden blev bara bättre och bättre. Men inget tar känslan av att se mållinjen och se den passera under ens fötter!

Glädjen att passera mållinjen, få stanna, andas djupt, mötas av applåder, medaljer, gratulationer samtidigt som tankarna börjar flöda i huvudet. Plötslig inser man. Shit jag har simmat i 13gradigt vatten, jag har cyklar 4mil i backar när vinden piskat kroppen med regn, jag har sprungit en mil i barfotaskor som lika väl hade kunnat varit doppade i havet, allt detta på under tre timmar! Galet, helt galet! Vem utsätter sig för detta frivilligt?

Jag gör det och jag längtar redan till nästa gång. Nästa gång då jag får möjligheten att pröva min hälsa och prestationsförmåga. Möjlighet att visa för mig själv att jag kan simma, cykla, springa efter vartannat samtidigt som naturen gör sitt för att stoppa en. Möjlighet att få bara så glad, så stolt, så tacksam för att jag kan, klarar av och orkar göra ett sådant prov. För just nu är jag just trött men oerhört tacksam, lycklig och stolt över att jag klarade det och nu kan ta mig rätten att kalla mig triathlet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s