Straffad av slarv

I söndags spelade jag brännboll med några vänner. Det var en fantastiskt avslutning på en vecka. Sol, värme, myggfritt, en riktigt sommarkväll.

Igår morse var ute och tränade med en vän. Redan innan starten kände jag hur något inte var riktigt rätt i baksida lår. Det kändes annorlunda. När vi väl tog de första stegen kunde jag märka att framsidan jobbade hårdare än de brukar. Inget som störde men nog för att man skulle notera det. Efter en löprunda ställde jag med och försökte nå marken, den var längre bort än vad den varit på länge!

Det slog mig ganska fort att jag slarvade med en sak, eller rättare sagt skippade helt i söndags. Stretcha. Har under en längre tid varit otroligt stel på baksidan men har lyckats stretcha ut detta, något som inte märktes imorse. En dags slarv så var jag nästan tillbaka på ruta ett.

Stretching i sig är rätt omdiskuterat huruvida man ska göra det efter träning eller inte. Min tanke med det har länge varit att man bör göra det ifall man upplever att det stör ens naturliga rörelsemönster. Jag står än för det men kanske med en liten modifikation.

Det har nu tagit mig nästan 60min stretching och 1,5 timmes idrottsmassage så är jag nu tillbaka och lite mer rörligt i baksidan än jag var tidigare. Läxan för dagen är utan tvekan slarva inte! Att slarva lönar sig inte. Varken i stretching eller i övningar, det enda det medför är fusk för en själv och något man måste jobba ikapp senare. Så efter gårdagens sista pass i havet så kan jag lova att jag stretchade!

Visst alla gånger är det inte det roligaste att stretcha och ibland när någon hjälper en att förbättra tekniken så märker man att den belastning man kör på in var riktigt rätt nivå. Förstår helt varför man vill fuska eller gå tillbaka till det gamla igen. Vem vill gå tillbaka i sin utveckling? Men det är inte en tillbakagång utan en framgång! Att klara av att få en än bättre teknik eller skapa en bättre rörlighet är något man utan tvekan på vinner på i framtiden och hjälper än hålla sig än mer skadefri

Den lilla blå hunden

När jag skrev senast här på bloggen så pratade jag om det mentala, speciellt tankarna påverkan på oss när vi tränar, idrottar, tävlar etc.

Precis som jag skrev då så tycker jag att man ska försöka sträva efter att stänga av den vänstra hjärnhalvan för att vara in-the-moment tillsammans med höger halva. Detta är något som är tufft och kräver en hel del träning för många.
Vänster är den halva vi arbetar otroligt mycket med i vardagen. Den hjälper oss planera dagen, tänka igenom det som hänt, riskbedömer, analyserar situationer etc. Den är där för att hålla oss on the edge i vardagen och på arbetet så vi är med på det som komma skall men också för att minnas våra misstag. Men det är just detta som den är expert på som påverkar oss i träningen. Därför ska ni nu få ta kontroll över vänstern genom ett litet knep jag använder med mina klienter kallat den lilla blå hunden.

stäng ögonen och tänk på en hund, vilken hund som helst. Se verkligen denna hunden framför dig. Se hunden päls, titta på pälsen, fläckarna, fluffigheten. När du nu ser hunden framför dig så är där en sak med denna hunden som skiljer sig mot alla hundar i världen. Den är helt himmelsblå. Allt på denna hund är himmelsblått. Pälsen, nosen, ögonen, fläckarna i pälsen är bara olika nyanser av himmelsblå. Fokusera nu verkligen på denna himmelsblå hund.

Denna blåa hunden är helt fel enligt vänster hjärnhalva. Den motarbetar dig förmodligen rätt mycket med att försöka sätta rätt färg på hunden igen. Genom att du nu fokuserar så hårt på denna hund och dess otroligt fina färg så tvingar du hjärnan att ställa in sina tankar på det. Alla andra tankar försvinner. Du tar nu kontroll över vänstern.

Denna hunden kan du ta med dig vart du än går. Så fort tankarna börjar trycka sig på under träningen så kan du plocka fram denna hunden. Fokusera verkligen på hunden. På detta sätt slipper du alla jobbiga tankar som annars stör dig. Det blir bara du och din hund.

Tankarnas påverkan

Att tanken och det mentala är en del av träningen och många gånger utmaningen är det nog få som skulle säga emot. För många kan tankarna spela en spratt och sätta käppar i hjulen så att man inte tar i så bra som man kan eller kanske till och med bryter just bara för att tanken säger det.

Ibland när jag simmar men speciellt när jag springer eller cyklar stänger jag av mina tankar, min hjärna får bli blank och det som blir medvetet är just bara situationen. Solens värme, temperaturskillnaden på huden, vinden, andetagets gång i kroppen, hjärtats slag. Hade jag kunnat beskriva känslan än bättre så hade jag gjort det men det är bara en magisk känsla. Inget annat är där än du. Total frihet. Vissa kallar detta det omedvetna mot det medvetna, andra höger hjärnhalva mot vänster hjärnhalva. Jag använder mig av det sista. Höger är vad jag kallar in-the-moment. En sprallig glad sak som är precis i varje sekund. Det är den sidan som sätter ner foten i marken och flyttar nästa framåt utan att vi ens funderar på hur, varför eller när vi gör det. Vi bara gör det.
Vänster däremot är extremt tränad hos många av oss. Vänster noterar, analyserar, bedömer och beslutar allt som kommer att ske och som har skett. Det är vänster som får oss att börja fundera på om vi ska bryta, hur långt vi tagit oss och vad vi ska ha till middag ikväll. Vänster är mycket av den del vi använder i det vardagliga livet.

Igår var jag tränade jag med en vän där jag visade löpteknik medan hon visade yoga och stretch, utöver ett timmes styrkepass. roliga är att vi stötte båda på tankarna. Dem var där och störde oss i varandras olika moment. Vänster ville vara med så att säga.

För mig finns det två sätt att tackla detta. Ena sättet är nog det sätt jag helst använder men som tagit mest tid att träna upp, det är att stänga av vänstern. När man gör det så får man denna känslan jag inte kan beskriva. Du är där. Kroppen talar med oss och vi blir medvetna om precis det som sker här och nu, inget annat.

Det andra är att ta kontroll över tankarna. Vänstern kommer vilja styra in dig på alla andra tankar än det du gör nu. Fokusera därför på något, andningen, pulsen, musklerna men ha verkligen fullt fokus bara på en sak och inget annat. Så får någon annan tanke försöker ta sig in ska du fokusera mer på det andra.

Lyckas vi med detta blir den mentala påverkan på kroppen, träningen, tävlingen, idrottandet, vad det än är så mycket enklare. Nästa gång jag skriver tänkte jag ge er en annan liten övningen som kan hjälpa er som jag döpt till den lilla blå hunden, men mer om det nästa gång!

Grottmänniskans utvandring

klockan var inte mycket mer än lite i 6 när jag satt i bilen på väg till simträningen, solen hade redan passerat horisonten och det var redan varmt nog att bara gå runt i short och t-shirt. Lugnet hade än inte lämnat dagen och vägarna var så gott som tomma på trafik. Här och där såg man en löpare eller cyklist som var ute och körde ett pass. För bara någon vecka sen så såg man inte hälften av alla dem man möter nu på morgonen på sina träningar. Nu börjar det krylla av folk.

Det är precis som att folk kommer ut med solen på morgonen, laddar energin och sticker iväg till arbetet efteråt. Folk blir socialare, vill göra mer, aktivera sig. Det är riktigt härligt för helt plötsligt matar man inte meter på meter i ensamheten längre. Man hälsar, ser andra svettas och kämpa, leenden och glada miner. Solen på något sätt drar ut även den segaste morgonmänniskan till att orka springa, cykla, simma eller vad man nu väljer att göra redan på morgonen och för många redan innan frukosten!

Det är en härlig tid, inte bara för att fler kommer ut men just för att vi är fler ute. Fler som peppar, puschar och stöttar varandra nu när kilona ska bort efter träningsidet som rådit sedan värmen övergav oss för flera månader sen. Morgnar är en fantastiskt tidpunkt att träna på, speciellt nu.

På morgonen kan man få se solen bryta horisontlinjen, daggen lyfta på från fälten och skapar en mystisk medan värmen än inte är stark nog att kväva en utan istället skapar en känsla där man kan sväva fram. Allt i världen är än tyst, enda som kan höras är naturen som vaknar. Den känslan är så otroligt att när man fått med sig den från morgonen blir sällan dagen något annat än bra! Grunden för dagen är lagd, träningen avklarad och du har än all tid i världen att fixa världens alla problem under dagen.

På vägen hem så var det precis som om kunde känna den känslan i trafiken, bland gångtrafikanter och cyklister. Världen hade än inte riktigt vaknat men vi som var uppe visste vad vi hade tjänat och fick ta med oss in i dagen

Hälsans tre ben

Idag var en stor dag för mig. Idag har jag nämligen varit och kört min föreläsning Back to Basics på Apelrydsskolan, vilket är den skolan där en stor del av min kunskapgrund lades om och kring hälsa. Förutom att det var lite spännande och otroligt roligt att ha fått möjligheten så var det kul att få träffa sina gamla lärare och höra vad dem tyckte, få visa hur man utvecklats och kommit vidare. Jag minns själv när man satt i dem bänkarna och lyssnade på sina lärare, föreläsare och gästförespråkare om hälsan men idag fick jag bara den personen.

Efter föreläsningen och jag hade svarat på alla frågor från eleverna så pratade jag vidare med en av mina gamla lärare. Han gav mig självklart lite tips och idéer om mitt föreläsande i stort men vi fick även en härlig diskussion om just hälsans tre ben – träning, kost, vila.

Som i alla andra föreläsningar jag gjort så blir kosten det stora. Kost, dieter och mat är otroligt heta ämnen just nu. Vad är rätt, vad är fel, finns det ens några fel? Samma sak blev vår diskussions huvudpunkt efter hand. Som många vet är det jag förespråkar en lågkolhydrats kost som är med naturligt, feta produkter. Lärarens och min diskussion handlade väldigt mycket om kan vi säga en sak för hela befolkningen eller ens för vissa grupper, t.ex. idrottare? Utan tvekan var vi båda överens om att nej det kan vi inte. Vi är alla individuella på vårt egna sätt.

Lika så blir hela vår hälsa. Den träningsnivå jag ligger på är garanterat alldeles för hög för någon och för låg för någon annan. Samma sak blir det med kosten och vilan. Det är det som gör hälsa så spännande. Vi är alla olika och det var både jag och min lärare överens om.

Vår hälsa är något vi alla kan påverka varje dag genom våra val kring träning, kost och vila.  Det jobbigaste är kanske att det är just vi själva bara som kan påverka vår egen hälsa och ingen annan, ingen annan bär ansvaret för den eller tar han dom den bara vi själva. Den bästa dagen att börja ta hand om vår hälsa däremot är just idag. Ingen dag är bättre än idag, här och nu. Hälsan är något som ska vara med oss livet ut, den är aldrig helt frånvarande för då är vi inte här längre men den finns med oss i olika grad och kan alltid bli bättre.

Så börja vårda dina tre hälsoben och se till att skapa dig den bästa hälsan här och nu, redan idag!

Tävlingssäsongens intåg

Satt precis och kollade igenom facebook och nu kan man utan tvekan konstatera att tävlingssäsongen för många har börjat. Det är nu all träning ska ge resultat och målen uppnås.

Känner själv att det är nära nu om ca 20 dagar är det själv dags för min premiär i triathlon. Det är med både glädje och ångest som inser att dagarna nu är räknade. Man vill nog alltid slipa till tiden lite extra. Just nu är det mycket träning. Många mil och tidiga morgnar som passerat redan och inte blir dem färre än.

Simningen är än det jag fruktar mest. Har haft fantastiskt hjälp av vänner för att utveckla min teknik och den jag får höra gång på gång nu är att det är bara distansen som ska upp för min teknik är bra, vilket är en riktigt bra förutsättning. Nästa vecka är det dags för första  passet i havet med (kommer nog bli kallt!) för att vänja sig vid vågor och allt. Samtidigt som löpningen för min del stått still länge nu så verkar det som om jag faktiskt ska klara av att genomföra loppet i mina barfota skor helt! Har tränar mycket och verkligen vant mig vid det. Tyvärr är det ju det vi måste efter vi använt våra totaldämpade och hälslående skor tidigare.

Det som påverkar mig mest däremot just nu är inte simningen och min ansträngning där utan om mina baksidalår och högra höft vill vara med mig hela vägen fram. Har lyckat komma tillbaka riktigt bra sen jag blev ”återställd” men än kan det kännas kvar, likaså är inte skoskaven långt bort än, vilket min fotvårdare med säger till mig att huden har inte helt läkt under foten sen förra vändan.

Just vet jag, precis som alla andra tävlande, när säsongen startar att det är bara jag som kan påverka det sista än mer nu och att det är jag själv som vet hur bra förbered jag är. Jag vet om att det är jag som lagt upp träningen, kosten och alla andra förberedelser. Visst jag har haft många som hjälpt mig, tränat mig, coachat, puschat, stöttat men i slutändan är det ändå upp till mig längst hela resans gång att se till att jag når dit, ingen annan.

Mitt mål står än kvar. Triathlonet vill jag ha gjort på under 3 timmar och gör jag det på 2,5 timmar är jag grymt nöjd och stolt! Men det kommer jag vara i vilket fall som helst. För i slutändan är det ändå som jag skrev. Det är min resa, jag som kämpat och nu har målet i sikte, nu ska jag ta det!

Första mötet med hälsa

Satt imorse och skapade träningsupplägg till en klient samtidigt som jag nu går in på de två sista dagarna på mitt utvecklande av en hälsoplan för ett företag, så slog en sak mig. Presentation. Vi kan i stor mån minnas vårt första möte med olika saker, personer, skolvärlden, arbetsvärlden etc. men en sak jag hade svårt att komma på direkt var vårt första möte med kost och träning. När får vi träffa dessa två för första gången?

Detta blir som mycket väldigt personligt men den första platsen jag kom på där jag verkligen kan komma på vart man möter det först är skolan. Skolan skulle jag vilja påstå ger oss vårt första möte med träningen och idrotten. Här ska skolan visa oss vikten av träning, bra mat och en god hälsa ändå är det just det som man drar in på medan våra barn fortsätter gå upp i vikt och får mindre grad av hälsa. Är inte något fel här då? Hälsan är något vi ska ha med oss hela livet och borde i mina ögon prioriteras än mer än vad det gör idag!

Vi kan klaga på våra djurtransporter, på hur djuren får bo, behandlas, deras mat, slakt. Har ni någonsin tittat in i en skolklass? Dem gånger jag besöker en skola så er jag bara större och större i klasser i samma små klassrum. Fler bänkar och stolar, mindre plats att röra sig tillsammans med en allt högre ljudnivå. När dem väl får chansen att lämna rummet för lunch så serveras dem hel och halvfabrikat tillsammans med sönderkokt pasta och samma tråkiga grönsallad 5dagar i veckan. Sen undrar vi varför dem blir så laddade strax efter lunchen bara för att krascha på eftermiddagen? Vem miljö bör vi kanske fokusera på?

Likadant är det när det kommer till träning. Här ska vi tvingas prestera på olika sätt. Allt ifrån att springa så fort vi kan, till hoppa högt och långt samt koordinera rörelser. Jag är absolut inte emot prestationsidrott, jag lever själv i det och tycker det är kul. Men jag har teknik, stryka och förståelse för det. Våra lärare verkar ibland inte ens få den chansen att ta in den kunskapen utan kastas in en värld där eleverna är sockerladdade till max och måste uppfylla vissa krav som står på ett papper som politiker som sitter still har beslutat är bra.

Ge våra lärare chansen att få inspirera till hälsa på bästa sätt! Våra lärare är där för dem älskar att arbeta med barn och få lära dem nya saker men dem måste få rätt redskap och medel för att lyckas göra ett än bättre jobb än dem gör idag. Servera våra barn riktigt naturligt mat som inte ger dem toppar och dalar utan låter dem vara mätta och belåtna hela dagen. Eller ska våra djur ha högre krav på sin tillvara än våra barn?

Perfekta förhållanden

Satt innan idag och tittade ut genom mitt fönster i mitt arbetsrum. Strålande sol, lite moln på himlen, såg faktiskt riktigt skönt ut nästan så man kunde tro att sommaren var på väg igen. Kände hur benen började prata med huvudet. Kom igen, kom igen! en mil, bara en mil! Det är ju bara några minuter. Det kittlade verkligen för att ta sig ut att springa… tills man tittade på träden. Det blåser, en hel del. Helt plötsligt såg det inte lika varmt ut, molnen såg rätt tunga ut och ja den där solen lyste nog inte så starkt ändå.

Dem där förhållandena som gjorde så inbjudande att sticka ut började sakta sina och sen satt man kvar och fortsatte arbeta. Allt var rätt innan jag såg att det blåste. Riktigt löpväder! Men vinden sabbade allt, eller?

Vet att många gånger när jag vaknar så kan jag känna precis så innan jag ens fått chansen att titta ut genom fönstret. Sen tittar man ut. Regn, blåst, kallt, tråkigt, hårt, fientligt. Men ändå står man där 15min senare redo att börja träna. Det finns nästan aldrig några perfekta förhållanden och skulle det mot all förmodan infinna sig så är det kortvarigt. I slutändan handlar det inte om det perfekta för det blir aldrig perfekt, men ruskigt nära.

Det finns ingen stund som är perfekt för något tror jag. Bara bra eller bättre. Ibland funkar allt riktigt bra men nästa gång får man kämpa lite extra inte vara i sin träning men i vardagen med. Vem har inte haft en dag som på pappret sett ut som alla andra men aldrig  någonsin blivit den samma som den förra? Allt förändras även under träningen. Ibland startar man i motvind, medvind eller sidovind bara för att få träffa på vinden i alla lägen längs rundans gång.

Att sitta hemma och vänta på det perfekta tillfället ska dyka upp för den där löpturen är dödsdömt för att misslyckas, så hoppas du har mycket kaffe nära dig i så fall. Att acceptera det som står framför en och de förhållandena man har utgå ifrån är det bästa man kan göra. Sen tror jag v i alla drömmer om den där perfekta dagen då temperaturen, vinden, solen, fuktigheten är helt perfekt. Men det förblir nog bara en dröm, ta vinden och spring med den. Det var precis vad jag gjorde och vilken upplevelse det blev!

Viktigaste mötet

Söndag igen. Hann veckan ens börja? Tydligen, för nu är det söndag igen och jag sitter på min altan samtidigt som jag får höra fåglar sjunga sin sång och se Bjäres landskap fyllas med färg från både blommor, skog och ängar.

Enligt vissa religioner är söndagen vilodagen, vilket roligt nog för många faktiskt blir sant oavsett om man är troende eller inte.  För mig är en söndag en laddningsdag. Söndagar brukar jag hålla fria från all typ av jobb och arbete. Det är för mig den dag då jag laddar upp och tar det viktigaste mötet på hela veckan. Mötet med mig själv.

Dagar blir till veckor, veckor till månader och månader till år. Har ni ens funderat på att årets första tre månader har passerat? Vi jagar, sliter, jobbar, springer från det ena till det enda konstant. När jag kom på mig själv i denna cirkus så tog det mig ett tag men sen valde jag faktiskt att stanna upp, lyssna och se mig omkring för att veta dels vart jag var på väg men också vart jag kom ifrån.

Mina möten med mig själv brukar oftast äga rum medan jag plockar undan efter veckan och städar huset. Helt plötsligt får hjärnan rensa sig och börja komma ihåg, varför ligger den där eller när använde jag den? Hjärnan får minnas och sortera in saker och jag minns ibland saker jag glömt som jag måste fixa under veckan som kommer. Men det bästa är att jag får faktiskt känna att jäklar vad man hinner med mycket på en vecka! När man väl sen kommit på allt så känner jag mig väldigt nöjd, klapp på axeln och en skön stund i altanen är man välförtjänt av. Att man sedan får njuta av den stunden samtidigt som man vet att nu är huset rent och fint gör inte saker sämre.

Nästa del av mitt möte blir just i soffan eller på altanen. Nu när allt är städat och undan, man sitter i nuet så får jag chansen att tänka, vad skulle jag vilja ha för mål med nästa vecka? Dessa mål skriver jag upp och sätter på min kyl sen så vet jag hela veckan som går att detta, detta är vad jag vill uppnå! Sen precis innan mötet avslutas sneglar jag på nästa veckas schema och planering så jag vet lite vad som väntar. Allt bara för att få komma tillbaka till nuet och vara där resten av söndagen med.

Never give up

Vet själv att vissa träningar så skriker kroppen till en ”jag kan inte”, ”jag orkar inte”, ” jag klarar det inte”. Man vill bara lägga sig ner och skit i det. Likaväl kan man sitta hemma och känna att fan har lite, lite, lite, lite ont här i den muskelfibern, kanske skulle vila idag istället för att träna. Så grymt synd det är om en då, allt är förstört för den där lilla muskelfibern som värker lite.

I veckan såg jag en film som verkligen sätter dessa tankar i perspektiv, ni hittar filmen här.

Sidan i sig är inget jag står för men sådana här berättelser och personer är så otroligt viktiga! Dem ger mig otroligt inspiration och sätter verkligen vardagen i ett nytt perspektiv. Här kämpar man för att skala av de sekunder på tävlingar, orka lyfta lite extra på träningen  och sen klagar vi och säger att vi inte kan när dessa personerna får höra att det är kört, bara för att sedan bevisa för oss alla att JO jag kan visst!

Min mamma har bokstavligen pressat in ett budskap i mitt huvud som jag hatade som liten.          ”jag kan, jag vill, jag ska”. Detta fick jag höra alltid, så fort man yttrade orden jag kan inte, kom denna jävla ramsa. Idag ligger den inbäddad i min djupaste hjärndatabas och hoppar upp när jag själv sitter hemma och säger, nej detta kan inte jag.
Jag kan, jag vill, jag ska och never give up!

Jag känner mig otroligt lycklig över det faktum att jag är så hel som jag är att jag kan klara av att utmana min kropp på det sätt jag gör och att jag sedan kan få inspirera andra till det gör bara saken roligare. Men min väg har inte varit smärtfri heller men jag kommer nog aldrig kunna genomföra mig med ovanstående veteran. Resan kan vara otroligt lång, plågsam och ibland kommer tanken ”ge upp”. Men gör aldrig det! Fortsätt kämpa, fortsätt springa, fortsätt träna, fortsätt slåss för din hälsa! Du har bara en och det är idag, här och nu(!) som du har som bäst chans att skapa en förändring till det bättre!

Jag kan, Jag vill, Jag ska